Berättelser om kyrkor i Lunds stift
lista / karta Osby kommun
Osby kyrka
Berättelser om kyrkor
i Lunds stift
lista
Osby kyrka
Här fanns säkert redan under tidig medeltid en kyrka av trä, men omkring år 1200 hade man uppfört en stenkyrka i Osby. Av denna kyrka återstår ännu koret och absiden, numera inrett till kapell bakom högaltaret. Mer om detta om en liten stund.
Det medeltida långhuset har varit något bredare än koret, drygt 7 meter, och haft en längd av cirka 11 meter. Även om det kan verka trångt så fick säkert församlingen plats. för under medeltiden var det ståplats som gällde, möjligen frånsett några långbänkar utmed väggarna. Kvinnorna stod på norra sidan och männen på den södra.
Vid reformationen på 1500-talet skedde två stora förändringar i Osby kyrka. Man skaffade 1593 en stor och utsmyckad predikstol. Och eftersom gudstjänsterna blev längre sattes bänkar in. Men eftersom bänkar tar plats och församlingen också växte behövde kyrkan byggas ut. År 1701 byggde man till ett tvärskepp åt norr som var ungefär lika stort som långhuset. Eftersom det fanns läktare i hela tvärskeppet kunde detta faktiskt rymma fler än det gamla långhuset. 1770 stod också ett lika stort sidoskepp åt söder färdigt, så att kyrkan blev en korskyrka. Antalet sittplatser var nu uppe i omkring 900.
När biskop Faxe från Lund var här på visitation 1827 fann han att kyrkan, trots om och tillbyggnader var alldeles för trång och mörk. Han föreslog en tillbyggnad i väster, och detta blev också kyrkostämmans beslut. Hela långhuset skulle rivas och byggas om dubbelt så långt och dubbelt så brett, och i väster skulle dessutom byggas ett 22 meter högt torn.
Ritningar uppgjordes och byggmästare tillkallades. Kostnaden beräknades till 4000 Riksdaler Banco, varav endast hälften fanns i kyrkokassan och resten fick lånas upp. Arbetet började 1833 med att man lade grunden utanför det gamla långhuset och började uppföra de nya murarna så att gamla kyrkan blev inbyggd. Följande år revs de inre kyrkmurarna och korsarmarna fogades samman med nybyggnaden. Sist färdigställdes tornet, som man kunde arbeta på utan att hindra gudstjänstlivet.
Kyrkans interiör som då i huvudsak blev som den ter sig idag ritades av arkitekten Carl Ståhl med tunnvalv i taket, stora fönster och en altaruppsats i nyklassicistisk stil. Han hade tänkt återanvända den gamla predikstolen från 1593, men församlingen önskade annorlunda. I början av 1800-talet hade så kallade altarpredikstolar kommit på modet, vilket innebar att predikstolen ingick i altaruppsatsen. Man ändrade alltså i ritningen, komponerade in en ny predikstol och lät den gamla hamna på kyrkvinden.
Även om kyrkan stod klar att användas 1835, dröjde det fem år innan den högtidliga invigningen kunde ske, förrättad av samme biskop Faxe som en gång föreslagit ombyggnaden. Nu var långhuset fyra gånger så stort som tidigare, och kyrkan med alla läktare kunde rymma mer än 1400 personer.
I dag används inte längre korsarmarna som bänkutrymme: i den vänstra finns kontor och förråd och på läktaren ett museum, i den högra finns sakristian.
Altartavlan kom till genom en donation av Bröderna Ivarsson (BRIO) till kyrkans 100-årsjubileum 1934. Kyrkoherde Gunnar Rosendal kunde nämligen inte förlika sig med den altarpredikstol som fanns. Han ville inte under predikan "stå och trampa på det allra heligaste" med predikstolen rakt över altaret. Nu var det inte så enkelt att få församlingen med på att ta ner predikstolen och ersätta den med en altartavla, och inte förrän 1940 korn tavlan på plats. Den är målad av en av professor Olle Hjortberg, och har som motiv Kristus med de båda lärjungarna i Emmaus.
Glasmålningarna i koret korn på plats 1926 och var då den enda färgklicken i kyrkan. Fönstren hade ritats av Yngve Lundström 1925 och skänktes av kyrkvärden Pehrsson. Enligt uppgift hade han egentligen velat ge en altartavla, men då församlingen inte ville ha någon fick det bli två fönster i stället. Till vänster om altaret är motivet Jesu dop och till höger hans uppståndelse.
Dopfunten som står till höger i koret är från 1600-talet. En liten baldakin som hängt i taket förvaras nu i kyrkans museum på norra läktaren. Till dopfunten hör ett stort dopfat i brun mässing, daterat 1652 och enligt en inskription skänkt av dåvarande kyrkoherden Hans Hansen Winslof och dennes hustru.
Norra läktaren har utvändiga 1700-tals målningar av Kristus och apostlarna, och uppe på läktaren finns ett litet museum.
På norra långhusväggen finns en gammal altartavla som fanns över altaret i medeltidskyrkan.
Nedanför den gamla altartavlan finns en minnestavla i marmor som uppmärksammar några Osbybor som varit präster i USA! Bland annat Tufve Hasselqvist som var en av grundarna till den lutherska Augustanasydoden.
Kyrkans har haft en orgel ända sedan början av 1700-talet, men den nuvarande är från 1960 tillverkad av Mårtenssons orgelbyggeri, och är inbyggd i en fasad från 1800-talet. Sedan 1999 står ett separat spelbord framme i koret, vilket ger organisten möjlighet att på elektronisk väg spela på den stora orgeln utan att vara förvisad till läktaren.
I det medeltida koret bakom högaltaret finns Sankt Petri kapell som Fader Gunnar inredde under sin tid som kyrkoherde i Osby. I kapellet hålls det fortfarande dagliga andakter.
Det riksbekante Fader Gunnar hette Gunnar Rosendal och var kyrkoherde i Osby mellan 1933 och 1962. Han blev föregångsman för Kyrklig Förnyelse, en rörelse som har präglat Svenska kyrkan i stort med betoning av färg och liv i gudstjänsten, tätare nattvardsfirande och kyrkor som står öppna för bön.
Han hade mod att genomföra sina visioner. Om det grå kyrkorummet i Osby kyrka på 30-talet skrev han: "Det saknar utryck för mod och hänförelse, utmärkes snarare av resignation och försiktighet". Ett av hans valspråk var C.S. Foresters ord: "I´d rather be in trouble for having done something than for not having done anything".
Redan två år efter att han tillträtt sin tjänst i Osby hade han infört nattvardsfirande varje söndag, någon som då på 1930-talet var unikt i Svenska kyrkan. Snart tillkom skrudar, processioner, rökelse och så småningom vigning av Svenska kyrkan första nunna.
Fader Gunnar hade en översvallande hjärtlighet. Humorn var en del av hans charm, att kunna ha glimten i ögat och en välgörande distans till det mesta, ofta även till sin egen person. En kyrkorådsledamot som råkat ut för en av hans björnkramar sa till en kollega: "Ja, det är i alla fall svårt att låta bli att tycka om honom".
På hundraårsdagen av fader Gunnars födelse 1997 restes vid Östra Järnvägsgatan i Osby en bronsstaty i helfigur, utförd av en Tjeckisk-födde skulptören Karel Becvar.
Det medeltida långhuset har varit något bredare än koret, drygt 7 meter, och haft en längd av cirka 11 meter. Även om det kan verka trångt så fick säkert församlingen plats. för under medeltiden var det ståplats som gällde, möjligen frånsett några långbänkar utmed väggarna. Kvinnorna stod på norra sidan och männen på den södra.
Vid reformationen på 1500-talet skedde två stora förändringar i Osby kyrka. Man skaffade 1593 en stor och utsmyckad predikstol. Och eftersom gudstjänsterna blev längre sattes bänkar in. Men eftersom bänkar tar plats och församlingen också växte behövde kyrkan byggas ut. År 1701 byggde man till ett tvärskepp åt norr som var ungefär lika stort som långhuset. Eftersom det fanns läktare i hela tvärskeppet kunde detta faktiskt rymma fler än det gamla långhuset. 1770 stod också ett lika stort sidoskepp åt söder färdigt, så att kyrkan blev en korskyrka. Antalet sittplatser var nu uppe i omkring 900.
När biskop Faxe från Lund var här på visitation 1827 fann han att kyrkan, trots om och tillbyggnader var alldeles för trång och mörk. Han föreslog en tillbyggnad i väster, och detta blev också kyrkostämmans beslut. Hela långhuset skulle rivas och byggas om dubbelt så långt och dubbelt så brett, och i väster skulle dessutom byggas ett 22 meter högt torn.
Ritningar uppgjordes och byggmästare tillkallades. Kostnaden beräknades till 4000 Riksdaler Banco, varav endast hälften fanns i kyrkokassan och resten fick lånas upp. Arbetet började 1833 med att man lade grunden utanför det gamla långhuset och började uppföra de nya murarna så att gamla kyrkan blev inbyggd. Följande år revs de inre kyrkmurarna och korsarmarna fogades samman med nybyggnaden. Sist färdigställdes tornet, som man kunde arbeta på utan att hindra gudstjänstlivet.
Kyrkans interiör som då i huvudsak blev som den ter sig idag ritades av arkitekten Carl Ståhl med tunnvalv i taket, stora fönster och en altaruppsats i nyklassicistisk stil. Han hade tänkt återanvända den gamla predikstolen från 1593, men församlingen önskade annorlunda. I början av 1800-talet hade så kallade altarpredikstolar kommit på modet, vilket innebar att predikstolen ingick i altaruppsatsen. Man ändrade alltså i ritningen, komponerade in en ny predikstol och lät den gamla hamna på kyrkvinden.
Även om kyrkan stod klar att användas 1835, dröjde det fem år innan den högtidliga invigningen kunde ske, förrättad av samme biskop Faxe som en gång föreslagit ombyggnaden. Nu var långhuset fyra gånger så stort som tidigare, och kyrkan med alla läktare kunde rymma mer än 1400 personer.
I dag används inte längre korsarmarna som bänkutrymme: i den vänstra finns kontor och förråd och på läktaren ett museum, i den högra finns sakristian.
Altartavlan kom till genom en donation av Bröderna Ivarsson (BRIO) till kyrkans 100-årsjubileum 1934. Kyrkoherde Gunnar Rosendal kunde nämligen inte förlika sig med den altarpredikstol som fanns. Han ville inte under predikan "stå och trampa på det allra heligaste" med predikstolen rakt över altaret. Nu var det inte så enkelt att få församlingen med på att ta ner predikstolen och ersätta den med en altartavla, och inte förrän 1940 korn tavlan på plats. Den är målad av en av professor Olle Hjortberg, och har som motiv Kristus med de båda lärjungarna i Emmaus.
Glasmålningarna i koret korn på plats 1926 och var då den enda färgklicken i kyrkan. Fönstren hade ritats av Yngve Lundström 1925 och skänktes av kyrkvärden Pehrsson. Enligt uppgift hade han egentligen velat ge en altartavla, men då församlingen inte ville ha någon fick det bli två fönster i stället. Till vänster om altaret är motivet Jesu dop och till höger hans uppståndelse.
Dopfunten som står till höger i koret är från 1600-talet. En liten baldakin som hängt i taket förvaras nu i kyrkans museum på norra läktaren. Till dopfunten hör ett stort dopfat i brun mässing, daterat 1652 och enligt en inskription skänkt av dåvarande kyrkoherden Hans Hansen Winslof och dennes hustru.
Norra läktaren har utvändiga 1700-tals målningar av Kristus och apostlarna, och uppe på läktaren finns ett litet museum.
På norra långhusväggen finns en gammal altartavla som fanns över altaret i medeltidskyrkan.
Nedanför den gamla altartavlan finns en minnestavla i marmor som uppmärksammar några Osbybor som varit präster i USA! Bland annat Tufve Hasselqvist som var en av grundarna till den lutherska Augustanasydoden.
Kyrkans har haft en orgel ända sedan början av 1700-talet, men den nuvarande är från 1960 tillverkad av Mårtenssons orgelbyggeri, och är inbyggd i en fasad från 1800-talet. Sedan 1999 står ett separat spelbord framme i koret, vilket ger organisten möjlighet att på elektronisk väg spela på den stora orgeln utan att vara förvisad till läktaren.
I det medeltida koret bakom högaltaret finns Sankt Petri kapell som Fader Gunnar inredde under sin tid som kyrkoherde i Osby. I kapellet hålls det fortfarande dagliga andakter.
Det riksbekante Fader Gunnar hette Gunnar Rosendal och var kyrkoherde i Osby mellan 1933 och 1962. Han blev föregångsman för Kyrklig Förnyelse, en rörelse som har präglat Svenska kyrkan i stort med betoning av färg och liv i gudstjänsten, tätare nattvardsfirande och kyrkor som står öppna för bön.
Han hade mod att genomföra sina visioner. Om det grå kyrkorummet i Osby kyrka på 30-talet skrev han: "Det saknar utryck för mod och hänförelse, utmärkes snarare av resignation och försiktighet". Ett av hans valspråk var C.S. Foresters ord: "I´d rather be in trouble for having done something than for not having done anything".
Redan två år efter att han tillträtt sin tjänst i Osby hade han infört nattvardsfirande varje söndag, någon som då på 1930-talet var unikt i Svenska kyrkan. Snart tillkom skrudar, processioner, rökelse och så småningom vigning av Svenska kyrkan första nunna.
Fader Gunnar hade en översvallande hjärtlighet. Humorn var en del av hans charm, att kunna ha glimten i ögat och en välgörande distans till det mesta, ofta även till sin egen person. En kyrkorådsledamot som råkat ut för en av hans björnkramar sa till en kollega: "Ja, det är i alla fall svårt att låta bli att tycka om honom".
På hundraårsdagen av fader Gunnars födelse 1997 restes vid Östra Järnvägsgatan i Osby en bronsstaty i helfigur, utförd av en Tjeckisk-födde skulptören Karel Becvar.
